Det blir bättre.
Detta inlägget kommer handla om personligare grejer, alltså ingenting foto-relaterat. Men jag kände att ikväll behöver jag skriva av mig, det är inget jätte djupt men det handlar om något som var väldigt jobbigt för mig en period.
Jag har aldrig riktigt fattat vad ångest är, jag har haft jobbiga känslor men aldrig riktigt fattat vad det är för något. Hur vet man när man har ångest? frågade jag mig själv ibland. Hur vet andra det? Hur vet jag? Har jag haft ångest?
För ungefär ett år sedan hände en grej, som egentligen inte var stor alls, men som fick en oro att bli större och större inom mig. Jag känner mig så töntig när jag tänker tillbaks på det här för jag vet att det finns så många som har det värre, men samtidigt vet jag att man inte heller ska tänka så. Detta var jobbigt för mig, och det var väldigt svårt att komma över det. Jag tror att jag då, för något år sedan, utvecklade någon slags spyfobi. Jag har alltid tyckt att det är extremt jobbigt med allt som har med magsjukor att göra och i princip fått panik varje gång någon i min närhet blir sjuk i det. Lyckligtvis har jag själv sluppit det i många år men för något år sedan hände det som händer alla, även för mig. Det var inte så farligt då, men oron startade i efterhand. Jag stressade upp mig av minsta lilla känsla och jag mådde verkligen dåligt. För att dämpa känslorna som kom drack jag oftast vatten då jag inbillade mig att "illamåendet" (som egentligen bara var framkallat av stresskänslor över att bli sjuk) skulle försvinna då. Detta ledde till att jag mådde ännu sämre. Jag tror att detta framkallade någon slags ångest.
Jag tyckte jag var så onormal, en kväll fick jag troligtvis en panikångestattack eller något liknande och jag förstod inte vad det var för fel på mig? Nästa morgon var jag helt som vanligt igen och det var som det aldrig hänt men jag tror att det var där och då jag insåg att jag måste ta tag i det. Jag hade dessa tankar om illamåendet dagligen och jag förstod nog inte hur mycket energi det tog ifrån mig. Jag och min mamma kontaktade ungdomsmottagningen och jag skulle få prata med en psykolog, främst för att jag skulle få mer förståelse för varför jag kunde ha fått ångest och denna oron men även för att lära mig att acceptera det. Men mötet var först någon månad senare så jag hade ett tag kvar. Jag tror att det lugnade mig ganska mycket att jag skulle få lösa detta, och det påverkade nog mina tankar också, eftersom att det den månaden blev mycket mycket bättre. Jag slutade dricka massa vatten när illamåendet kom och tankarna började försvinna. Jag blev mycket gladare och det fick jag även höra från folk i min närhet. Jag gick på mötet på UMO och fick lite tips och råd men eftersom att det blivit mycket bättre redan innan jag kom dit så räckte det med 2 möten.
Idag får jag endast sådana här tankar någon gång ibland, men det är så mycket mindre än tidigare. Det är så skönt att ha tagit sig ur det, för det är jobbigare än vad man kan tro. Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med detta inlägget men jag tror mest jag vill säga att det blir bättre! Det kan vara svårt att tro, jag trodde knappt det själv, men se, vi alla kan. Och var inte rädda för att prata med nära och kära om det, det är jobbigt att vara ensam i det! Tack för att ni läste detta och ta hand om er. ♥
Du är bäst Klara!<33333